Resultat av kalla kriget...

Den allmänt vedertagna historien om Internets uppkomst är att det var ett militärt projekt. Under det kalla kriget fanns ett stort strategiskt problem i USA. Anta att landets telefonnät hade skadats av ett kärnvapenanfall. Hur skulle myndigheterna kunna kommunicera i en sådan situation? Eventuell radiokommunikation skulle vara alltför klumpigt. Det skulle istället krävas något mycket effektivare.

Man fann en lösning på kommunikationsproblemet, ett datanätverk. Men en nätverkscentral skulle bli ett bra och ett för enkelt mål för en fiendemissil. Det skulle räcka med att oskadliggöra nätverkets kärna för att slå ut all kommunikation.

Det amerikanska försvaret hade 1964 kommit fram till ett förslag som en lösning på problemet. Nätverket skulle inte "ha någon central auktoritet". Det skulle utformas för att kunna fungera med felande länkar.

Nätverket skulle vara pålitligt i alla situationer. De enskilda datorerna skulle kunna ta emot och sända paket av information med avsändar- och destinationsadress. Om en länk i kedjan inte fungerade, skulle informationen helt enkelt ta en annan väg. Vägen, på vilken informationen färdades hade mindre betydelse. Slutresultatet skulle vara det enda viktiga. Alla värddatorer i nätverket skulle dessutom få samma rättigheter att kommunicera.

Men egentligen var ju de här tankarna gammalmodiga redan på 60-talet. Den bästa ostörda kommunikationen för försvarsändamål var att använda satelliter och därmed var datanätverket inte längre ett militärt projekt.

...eller en konsultnyck?

Historien är ju trovärdig och kanske sann. Det finns en annan variant som mer stämmer på Internet som företeelse, det vill säga att det började av en slump och alldeles oplanerat.

Det var nämligen så, enligt den här versionen, att det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade hyrt in ett par forskare som konsulter från ett universitet. Av naturliga skäl ville de även när de satt på sitt kontorsrum i Pentagon kunna delta i de intressanta diskussionsgrupper som pågick i deras dator hemma på universitetet.

Lärare och forskare hade ju sedan länge möjligheter via dator delta i diskussionsgrupper både inom den egna läroanstalten och andra universitet och högskolor. Pentagon däremot var ju inte anslutet utan de här forskarna fick leta sig fram via andra datorer för att kunna koppla upp sig mot diskussionsgrupperna.

Och för att slippa att leta manuellt skapades möjligheterna varje dator i kedjan själv letade reda på möjlig väg att nå adressaten. Det skulle kunna vara på det sättet som Internet spreds utanför universiteten. Naturligtvis behövdes standardisering och gemensamma protokoll för att det skulle fungera i större skala. Och detta finansierades till stor del av allmänna medel och försvarsmakten.

Den första grundstenen

1969 startades Arpanet, den första grundstenen till det nuvarande Internet. Den första datorn fanns hos University of California - Los Angeles (UCLA). Datorn hos UCLA anslöts i december 1969 med Stanford Research Institute, Culler-Fried Interactive Mathematics och med University of Utah.

De fyra dåtida superdatorerna kunde överföra information snabbt över höghastighetsförbindelser. Datorerna kunde till och med fjärrstyras från varandras anslutningar. Tack vare Arpanet kunde vetenskapsmän och forskare dela och utbyta information via sina datorer.

Så småningom blev nätet internationellt och även kommersiellt, och den kommersiella delen fick namnet Telenet. 1976 skickade hennes majestät Drottningen av Storbritannien ut sitt första elektroniska postmeddelande.

.com .se …

Anslutningarna på det växande nätverket av nätverk fick en grundläggande uppdelning. Utländska datorer, och ett fåtal amerikanska blev valda att betecknas av deras geografiska placeringar. De andra blev grupperade av de sex grundläggande toppdomänerna: gov, mil, edu, com, org och net. Genom ROOT-domäner kunde dock alla länder erhålla en specifik toppdomän på två tecken. Sverige fick till exempel toppdomänen SE.

I Sverige administrerade Björn Eriksen på Sunet alla registreringar och övriga domänärenden. Om man ville registrera en SE-domän (Sverige), vände man sig till honom. Först 1997 blev det ändring.

NIC-SE

Network Information Centre Sweden NIC-SE AB heter den nya organisation som tillhandahåller, koordinerar och står för drift av det nationella registret för internetdomännamn under .SE på Internet. Registrering av domännanm görs hos certifierat ombud. NIC-SE tar inte emot domännamnsansökningar från andra än certifierade ombud.

1993 utvecklades katalog- och databastjänster, registreringstjänster och informationstjänster på Internet. Vita huset skaffade då en webbplats. Adressen till Vita huset i Washington är http://www.whitehouse.gov.

http://www.......

Presidenten i USA har e-postadressen president@whitehouse.gov. Gör inte misstaget att söka upp www.whitehouse.com för då kommer du till någonting helt annat. Och även Förenta Nationerna kopplade upp en webbplats med information om sin verksamhet.

1994 firade Arpanet/Internet sitt 25-års jubileum. Nu kunde man köpa hushållsvaror och beställa sin pizza via Internet.

Yahoo

1995 släpptes webbläsaren Netscape Navigator för allmänheten. Därmed infördes en ny dimension i konsten att läsa sidor på nätet genom att lätt kombinera text, länkar, bilder och ljud. Därmed blev Gopher och Mosaic omoderna. Först ett par år senare kom Microsofts Internet Explorer upp i samma klass som Netscape. Sökmotorer som Alta Vista och Yahoo kom i bruk, där det gick att leta reda på intressanta saker på nätet.

Internet är ett unikt system. Det spelar ingen roll om man tar kontakt med datorer på andra sidan jordklotet, det kostar lika mycket som ett vanligt telefonsamtal om du är uppkopplad via modem.