|
Bland
de många minnesrika ställen, som Garpenherg har, är Dormsjö det inte
minst intressanta. Man läser om det redan på 1400-talet. Som nästan
allt annat, ägdes det då av häradshövdingarna på Näsgård, av
vilka den sista stiftade Husby Kloster. Dit donerades också Dormsjö
med underlydande gårdar, torp hyttor, kvarnar och hyttströmmar 1508.
Efter Västerås riksdag kom Dormsjö under kronan, tills Johan Funk köpte
hela härligheten 1666. Några år senare fick bruket bergfrälsefrihet
och började sin glanstid. Garpenherg behärskades på den tiden av en
av landets rikaste och mest inflytelserika bergsmän. Och vid
bruksledningens sida kom sedan en präst, som tillika var en kunnig och
praktisk bergsman. När allt kommer omkring ha prästerna alltid varit
Garpenbergs verkliga regenter. Han hette Sam. Petrus Elfving. Man tar säkert
inte fel om man tror att såväl prästen som hans son, kapten-mekanikus
Birger Elfving, satte sin prägel på det uppblomstrande bruket. Birger
Elfving var en av eleverna till Polhem på Stjernsund, som anförtrodde
honom konstruktionen och utförandet av tekniska inrättningar. Polhem föreslog
1701 krigscollegium att använda Elfving till byggande av faktorier och
särskilt skulle han utföra tågverk och borrverk. När han skall bli
sin egen, anlägger han ett faktori vid Trollbo och levererar stora mängder
gevär och musköter åt kungen. Hans organisationsförmåga tas i anspråk
på olika områden. Han fick bl. a. i uppdrag att exercera dalallmogen,
som kallar honom sin kommendör.
Att
Dormsjö är ett betydande bruk, ser man av kungliga brev ända från
Gustaf Vasas tid. Här fanns tegelbruk som arv från gråbröderna, här
drev Dormens vatten en holländsk såg, murad av sten, med två ramar. Då
kopparverket lagts ner och Funkarna gått, inrättade Wahrendorff ett järnbruk
som fick privilegier 1782. Här smidde man ut ämnesjärnet från Dormsjö
masugn och förädlade det till svartsmide av olika slag vid den stora
mekaniska verkstaden som gav arbete åt många män och tävlade med
Polhems i tillverkning av kokkärl, turbiner, kokspislar och blåsmaskiner.
Dormsjö mekaniska verkstad var under 120 år en av vårt lands mera kända.
Dess skickliga arbetarstam tog sin värdighet i arv från far till son.
Många voro valloner.
1855
flyttades en stångjämshärd från Dormsjö till Garpenbergs bruk. 1893
upphörde tackjärnstillverkningen och flyttades ner till Fors. Bergfrälset
hade omförts till skatte. Verksamheten blomstrade dock alltjämt.
Bruket hade åtta landbönder som körde malmen från Garpenbergs gruvor
och fororna från verkstaden till Västerås och Gävle. En del av landbönderna,
såsom Bosjö-släkten, tillhörde Garpenbergs äldsta ätter.
Under det Garpenberg ständigt såg en ström av nya arbetare komma och
gå, låg Dormsjö fredat för allt främmande intrång, stilla och
fridfullt. Det gick alltid gemytligare till här, än i Garpenberg, där
rangskillnaden var betydlig, där smederna skulle gå före dagkarlarna
och ha sin egen majstång. |
Arbetet
i Dormsjö började kl. 5 om mornarna och fortsatte till 8 på kvällen.
Dagspenningen var under Fleetwoods tid 1 krona, medan en pojke, som inte
exercerat beväring, fick reda sig, med hälften. Diciplinen var järnhård.
En dag kom verkmästaren på en gesäll, som kom för sent till arbetet.
Syndaren hänvisade, till solen, som just höll på att gå upp. Verkmästaren
fnös: »Solen, den går både si och så, den, men Dormsjö klocka den
går rätt!»
Då
kopporna gick i landet 1874 inrättades i Dormsjö genast ett kopphus
med föreståndare och sundhetspolis- Det var lika noga med hygienen som
med moralen. När pigan Anna Ersdotter från Bosjö kvävde sitt nyfödda
barn och grävde ned det vid bastun, miste hon livet på avrättsplatsen
i Dormsjöskogen. När en pojke, som gick med brev mellan Dormsjö och
Garpenberg, fick i ersättning bara hälften av den summa, bokhållaren
fört upp för budet, avskedades hela kontorsstaben. Skolmaja gick
visserligen för varv i gårdarna och förmanade ungdomen, tills hon
stupade. själv bara en ungdom, men det måste väl misslyckas med någon.
1859 skickade Bergendahl en egen skolmästare till bruket, som fick
skola tolv veckor om året. Från 1870 hade Dormsjö egen skollokal,
senare flyttad till kontorsbyggnadens övre våning Det bar frukt. De
gamla representanter för bruket, som finns kvar i Dormsjö, äro sällsynt
intelligenta och kunniga män och kvinnor, de må bära vallonernas
hallstämplar, som den för kort tid sedan avlidne Calle Forslund, eller
inte.
Forslund
berättar att hans bror Vilhelm som liten var med vid hyttan, när järnet
skar sig. Pojken låg och sov vid stenmuren och kom flytande med
det brinnande, glödheta järnet ner till måttet, där man fick springa
och hämta honom.
»Om
han gick åt?» fnittrade Calle Forslund, »neej, det gjorde han visst
inte! Han var av den riktiga järnmalmssläkten och han har levat ända
till nu».
Dormsjö
herrgård hette förr boställe bara - det kunde ju aldrig mäta sig med
herrgärdarna i Garpenberg - och den stod först på Notudden, innan den
som ombyggd hamnade på industribacken. Där satt mamsellerna Hammarbäck,
varav en var hushållsmamsell åt Fleetwood. Det ville säga något,
det! Här kan tre generationer av herrgårdar berätta om sina och
herrskapets öden. Stenhuset på stålugnsbacken kan också berätta om
generationer av hyttgjutare från Norbergs bergslag och mitt i dam- men,
där kopparhyttan stod en gång, glimmar kopparslaggen muntert ur
djupet, som om den också skulle vilja ha ett ord med i laget. Men det
är länge sen, nu. Och vad tjänar det till att på nytt försöka blåsa
liv i slaggen!
B
e r n d t H a g e |
